Kommer sakna dig så oändligt mycket min älskade morfar

2018-05-04 @ 10:17:00
Fredagen den 13 april somnade min älskade morfar in. Utan tvekan den värsta dagen i hela mitt liv och det känns verkligen aldrig som att jag kommer sluta gråta. Nu har det gått 21 dagar och det känns fortfarande som att det hände igår. Kan knappt prata om det utan att börja gråta och kan inte tänka på honom utan att börja gråta då jag saknar honom så oändligt mycket redan.
 
I min värld ska du alltid finnas med i vardagen. Du ska ligga och vila inne i sovrummet när vi kommer upp och hälsar på dig och mormor. Du kommer såklart ut när det kommer folk, tjötar lite och frågar om alla vardagliga frågor som du alltid gjorde. Hur det går för mig och Wilma i skolan, vad Leah har gjort på dagis och hur det går för Alma och Jennie på jobbet. Sedan ska du såklart säga att cellgiftsbehandlingarna går bra, att du känner dig relativt pigg just idag och att vi inte ska oroa oss. Att du inte var pigg på slutet var inget som kunde undgå någon, men vi valde att prata om andra roliga saker istället. Vi ville ju såklart försöka pigga upp dig när allt annat var så jobbigt. Försökte alltid få dig att skratta och du tackade alltid för att vi kom och hälsade på, du tyckte det var så roligt. Och jag tyckte alltid det var så skönt att komma hem till er. Förr var Hafsten min absoluta favoritplats, där var det alltid så lugnt och skönt. Mormor hade alltid fixat mat när vi kom och servade och höll på. Du stod alltid nere i ditt potatisland och rensade och grejade. Inte en sten låg fel eller ett ogräs fanns, som den perfektionsiten du är och var. Det var så stört jobbigt när ni sålde Hafsten men nu i efterhand vet jag att det var rätt beslut. Det känns på något sätt som att du visste vad som skulle hända, för försäljningen kom i precis rätt tajming. Någon vecka innan du fick fick ditt första cancerbesked lämnade ni över nycklarna. Jag grät en skvätt eftersom jag kände och fortfarande känner, att den stugan alltid kommer vara vår och tillhöra oss. Nu har såklart ert hus blivit min favoritplats och det kommer aldrig bli detsamma att åka upp till det när du inte är där. Jag minns när du fick cancer första gången och precis hade fått komma hem från sjukhuset då du hade brutit benet i samma veva. Jag kom upp till ert hus och möttes av en gubbe på kryckor som staplade runt på gräsmattan och klippte gräset. Så typsikt dig, att aldrig be om hjälp eller vilja besvära någon. När jag sedan tog över gick du efter mig och kommenterade "du missade där, där, där, där och där". Allt skulle vara perfekt och jag bara skrattade åt dig och tänkte din jobbiga gubbe låt mig vara och sköta detta själv. Tack vare dig kommer jag i framtiden förmodligen ha den snyggaste klippta gräsmattan i hela grannskapet. 
 
Det var många som såg upp till dig och jag var såklart en av dem. Du aldrig ville ha beröm men du ska veta att det är många som hört av sig till mormor och berättat vilken förebild du varit för dem. Du har hjälpt så många under åren och vi är alla så enormt tacksamma för allt du gjort för oss och för den fantastiska människa du var. Du var världens mest godhjärtade människa och ville alla väl. Du satte alla andra framför dig själv, trots att du var så sjuk. På natten mellan torsdagen och fredagen vaknade du och sa "Men Ann-Catrin, inte har du väll kunnat sova i den där stolen?" när du själv satt där med syrgasmask och hade svårt att andas. Du var så orolig för alla andra, men lät oss inte oroa oss för dig. Det spelade ingen roll vad jag frågade för allt var "bra" trots att vi båda visste att så inte var fallet. Det enda jag ville ha var riktiga svar men du ville inte att vi skulle veta hur illa det var. Du ville att vi skulle hålla hoppet uppe, och det lovar jag dig att vi gjorde in i det sista. Jag var verkligen 10000% säker på att du skulle komma hem igen, och det menar jag verkligen. Att du skulle klara alla dessa sjukdommar och annan skit du åkte på samtidigt, att du skulle börja behandlas med cellgifter, att du skulle bli frisk från cancern och att vi om fem år skulle säga äntligen. Att du skulle bli friskförklarad. 
 
Kan inte förstå hur snabbt allt gick i slutet, och det känns aldrig som att jag kommer acceptera det heller. På onsdagen hade vi fått positiva besked då de äntligen hade hittat vad "infektionen" i lungorna var för något vilket gjorde att du slapp ett jobbigt ingrepp som du skulle få göra på torsdagen annars. Kände en sån lättnad då jag visste hur mycket det betydde för dig. Du ville verkligen inte göra ingreppet och hade sån ångest inför det. Det kändes för första gången på flera veckor som att allt gick åt rätt håll och jag kände vekrligen att du snart skulle komma hem. Vi visste att din influensa var borta och att din syresättning hade blivit mycket bättre. Från att nästan helt ha kunnat ta bort syremasken ändrades situationen över en natt till att nästa morgon gå ner på en syresättning på 50%. De tänkte skicka dig till näl då de inte hade rätt instrument på hematologen eftersom du behövde mer syre. Beslutet ändrades snabbt då det var fullt på näl och de inte kunde ta emot dig. Trots att jag vet att de gjorde allt för dig i slutet så kommer jag ändå alltid ha en känsla av att det kunde slutat annorlunda om du kom till näl. Det spelar ingen roll vad läkarna säger för jag vet att den känslan aldrig kommer försvinna. Får väll trösta mig med att du hade tyckt jag varit löjlig som ältade en sådan sak. Du var så nöjd med den vård du fick och tyckte alla sköterskor och läkare gjorde sitt bästa. Trots alla "snesteg" de gjorde med dig under dessa två år så blamade du aldrig någon för något. Gick verkligen i taket här hemma när du bröt benet och placerades i ett rum tillsammans med massa andra patienter, när du var cancerpatient och behövde ett eget rum eftersom du hade så lätt för att bli sjuk. De hade verkligen noll koll. Eller när de "glömde" posta din remiss till din ögonoperation och gjorde de först 1,5månad senare, då kunde du varken läsa tidningen längre eller köra bil. (Kommer dock alltid komma ihåg hur stolt och glad du var efter operationen när den välgenomfördes, eftersom du då kunde läsa tidningen utan glasögon). Av alla situationer så är "missen" i ditt återfall värst. Du hade blivit av med cancern första gången och glädjen var helt sjuk. Efter ett tag fick du ont i ryggen som du kollade upp hos din läkare. Hon sa att det bara var en infektion och att vi skulle lugna ner oss, att det inte var någon fara. Lite senare hade du din första kontroll och fick även där besked om att du var helt fri från cancern. Dagen efter får du besked av en annan läkare att "infektionen" i ryggen var en stor tumör och att cancern var tillbaka. Från att känna en sån enoooooorm lättnad till att hela världen rasade igen, och då kan jag inte ens föreställa mig hur det var för dig. 
 
Går verkligen sönder 1000 gånger om när jag tänker på att jag aldrig kommer få träffa dig igen. Det är den värsta känslan ever och den största sorgen. Tänk att jag aldrig kommer kunna slå ditt nummer och få höra din röst igen. Som mamma sa så försvinner det så enormt mycket kunskap med dig. Du var så intresserad av så mycket vilket gjorde dig bra på det mesta. Nu finns det ingen vi kan ringa och ställa dumma frågor till. Du kommer saknas på så många plan, så du anar inte. Det är så orättvist att vi har förlorat dig, men nu har himlen fått den finaste ängeln. Nu är du tillsammans med din pappa som gick bort på exakt samma dag som dig, för 68 år sedan. Du var 12 år och det var fredag den 13 april. Det är så läskigt men jag tror att allt har en mening och jag antar att det var dags för dina föräldrar och syskon att ta emot dig nu. Dom har också saknat dig och nu är det vår tur. Du behöver inte heller längre ha ångest över hur mormor ska klara sig, för vi kommer ta hand om henne. Tänk vilken hjälte du hittade, någon som varit vid din sida i 60 år. Hon som bodde i en månad hos dig på sjukhuset under din sista tid. Som stöttade dig vid tuffa besked och som tog hand om dig. Som aldrig ringde på sköterskorna en enda gång. Som höll upp dina armar i luften så att du kunde hosta och som satt och höll dig i handen när du fick ångest. Hon fanns verkligen vid din sida enda till slutet. Du sa att du aldrig hade klarat det utan henne, och det sista hon sa till dig var att du alltid har varit hennes allt. Det kommer jag minnas resten av livet.
 
Slutligen vill jag bara säga tack för att du verkligen var världens bästa morfar på alla sätt. Man väljer inte sin familj men dig hade jag valt 1000 gånger om.
 
(null)
(null)

Kommentarer
Postat av: Anonym

Han kommer alltid finnas med dig❤️❤️❤️

2018-05-04 @ 11:45:58
Postat av: amanda

❤❤❤❤❤❤❤❤

2018-05-04 @ 19:58:00
Postat av: Alma

Vår starka fina morfar!❤️❤️❤️❤️❤️

2018-05-04 @ 21:15:47
Postat av: Anonym

Åh😢😢😢❤️❤️❤️❤️

2018-05-04 @ 21:29:39
Postat av: Anonym

Grät igenom hela texten! 😢😢 min älskade anna ❤️❤️❤️

2018-05-04 @ 21:33:31
Postat av: Rebecca

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

2018-05-05 @ 08:56:55
Postat av: Emma Fling

Beklagar Anna😢 massa styrkekramar❤️❤️❤️❤️❤️

2018-05-06 @ 21:43:32
Postat av: Jennie

Våran älskade morfar 😢❤❤

2018-05-07 @ 14:35:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0